Samhällsrelevant forskning om Östeuropa och Östersjön

Rysslands fantomsmärtor bakom kriget i Ukraina

Om man vill förstå det krig som nu pågår i Europa, behöver man undersöka den ryske presidentens världsbild och underliggande drivkrafter – liksom de ukrainska. Statsvetaren Anders Nordström beskriver Ryssland som ett fallet imperium med fantomsmärtor.

När Sovjetunionen upplöstes 1991 förklarades Ukraina som en självständig stat, efter att 90 procent av befolkningen röstat för självständighet. Ledningen i Moskva accepterade detta, liksom att Krim blev en del av det nya Ukraina.

– Ukraina har genom historien haft korta perioder av självständighet, men det har sedan 1800-talet funnits en ukrainsk nationalism och längtan efter en egen stat, där man själv bestämmer över sin samtid och framtid, säger statsvetaren Anders Nordström, som följt den demokratiska utvecklingen i Ukraina sedan han för knappt 20 år sedan skrev sin avhandling i ämnet.

Men om Moskva i slutet av kalla kriget faktiskt erkände Ukraina som stat, varför tycker man sig nu ha rätten att ta tillbaka det med våld? Det behöver förstås i ljuset av avkoloniseringen.

– Att gå från att vara ett imperium med en särställning till att bli ett land bland andra, och därmed ge upp makt, kan vara smärtsamt. På samma sätt som en patient kan känna smärta i ett ben som inte finns kvar, har Ryssland fantomsmärtor.

Anders Nordström berättar att ganska snart efter att Ryssland återuppstått 1991 började man prata om det ”nära utlandet”, vilket åsyftade länder som en gång ingått i det ryska imperiet, som Belarus och Ukraina.

– Ur rysk synvinkel har man haft svårt att acceptera att de är egna nationer, man ser dem mer som ryssar som fått för sig att de inte är ryssar.

Är det Putin som har den här åsikten, eller är den spridd?

– Det är inte bara Putin som känner så, omedvetet finns den här föreställningen i stora grupper av befolkningen. Och det är inte så konstigt, det är så man har lärt sig historien.

För Ukraina är det tvärtom. Där har man gått från att vara underordnad Sovjet, till att bli ett land bland andra – något man istället känner en oerhörd stolthet över. Den demokratiska utvecklingen har visserligen inte varit spikrak, men en grundläggande skillnad i jämförelse med Ryssland och Belarus, där makten i praktiken ligger hos en person, är att Ukraina har en obruten tradition av att den formella makten ligger i parlamentet.

– Även i Ukraina har man från regeringshåll flera gånger försökt gå i auktoritär riktning, men då har det kommit kraftiga motreaktioner från folket och parlamentet.

Parlamentet i Ukraina har inte varit någon perfekt fungerande riksdag, exempelvis har kriminella varit parlamentariker i syfte att slippa åtal, ja, det har till och med varit rena slagsmål i plenisalen.

Så länge som Ryssland är auktoritärt och drömmer om sitt imperium kommer de att se ett demokratiskt Ukraina som ett hot.

– Men man har ändå ett parlament där ledamöterna väljs av och representerar folket, vilket är en viktig grundsten i en demokrati, sedan kan allt bli bättre.

Vad har kriget inneburit för den demokratiska utvecklingen i Ukraina? Har den gått bakåt eller stärkts?

– Både och. Framförallt har den pausats. Under ett krig blir det borgfred. Stora politiska motståndare, som president Zelensky och Kievs borgmästare Klytjok, samarbetar nu. På så sätt dämpas det demokratiska samtalet. Samtidigt har civilsamhället stärkts något enormt. Samhället har på ett storartat sätt gått samman för att försvara landet, vilket förstärkt känslan av att ”vi vill vara ett demokratiskt land.”

Så kan Ryssland samexistera fredligt med ett självständigt Ukraina?

– Nej, så länge som Ryssland är auktoritärt och drömmer om sitt imperium kommer de att se ett demokratiskt Ukraina som ett hot.

Men det här är inte bara en fråga för Ukraina. Rysslandsforskaren Gudrun Persson sa på Folk och försvarskonferensen tidigare i år att ett nytt kapitel i europeisk historia just har inletts, vilket Anders Nordström skriver under på.

– Jag var länge den som sa att nej, det blir inget krig. På den punkten hade jag fel, men anledningen till min åsikt var att jag liksom många trodde att Ryssland ville vara en del av världssamfundet, det fanns tecken på att man hade mycket att vinna på att framstå som en trovärdig samtalspartner. Nu har man istället gått i direkt konfrontation med världssamfundet.

Anders Nordström lägger samtidigt till att om han blev deprimerad vid annekteringen av Krim 2014, så har han ändå känt lite hopp sedan Rysslands invasion av Ukraina.

– Förra gången valde världssamfundet att se mellan fingrarna med Rysslands agerande, den här gången har man reagerat kraftfullt.

Vad får kriget för konsekvenser för säkerhetsordningen i Europa?

– Stora. Ryssland har brutit mot alla grundprinciper som den europeiska säkerhetsordningen bygger på. Den tog form efter andra världskriget och innebär enkelt förklarat att man respekterar nuvarande folkrättsligt erkända gränser. Vill man förändra något, så sker det genom diplomati och samtal.

Putin har sedan invasionen hänvisat till historiska orättvisor, där han menar att Ryssland har en särskild uppgift att beskydda alla människor med rysk identitet även om de hamnat i andra länder – något han nu vill korrigera genom att återta territorium och iscensätta folkomröstningar om återgång till imperiet. Det är en otroligt allvarlig retorik, för om man för den vidare, var slutar det då? Vi har lärt oss av 1900-talets historia av folkfördrivningar och gränsförändringar inte är en hållbar lösning. En central del i den europeiska säkerhetsordningen är att i stället arbeta med minoritetsrättigheter inom befintliga gränser.

– Här står det mycket på spel. Om det blir en fred på ryska villkor, så kommer de med stor sannolikhet att fortsätta med den här taktiken. Och det finns fler krafter i Europa som vill upprätta auktoritära regimer, vilka sällan bryr sig om internationell rätt. Den auktoritära regimen bygger på en idé om att varje land ska få göra vad de vill mot den egna befolkningen, och vill man ta territorium så gör man det med fysiskt våld. Därför är utgången av det här kriget viktig inte bara för Ukraina, utan för stabiliteten i hela regionen, säger Anders Nordström.

Konfliktens början

Ukraina gränsar till både Ryssland och Europa, och har därför intresse av goda relationer åt båda håll. Olika grupper i Ukraina har förespråkat olika samarbeten. Flest rysslandsanhängare bor i de östra delarna av landet, medan fler EU-anhängare bor i västra Ukraina. 2013 erbjöd EU Ukraina ett associeringsavtal, mot att man inte gick in i en ryskledd ekonomisk union. Dåvarande presidenten Viktor Janukovitj avböjde EU:s avtal och undertecknade istället ett avtal med Ryssland. Detta ledde till kraftiga protester, presidenten avsattes 2014 och flydde landet. Rysslands reaktion på avsättningen av presidenten var att ta kontroll över Krimhalvön och invadera östra Ukraina.
(Källa: Globalis/FN-förbundet UNA Sweden)

Dela mig

Andra artiklar på samma ämne

Kollage: kamouflage bakgrund, schackpjäser i guld med ett kikarsikte.

Politik

Så stärker Eurasiens auktoritära stater samarbetet i skuggan av krig

Militäralliansen CSTO samordnar delar av ländernas lagstiftning och stärker därmed greppet om makten.
Lettlands flagga, panoramabild över Lettalands huvudstad Riga.

Kultur, Politik

Lettlands rysktalande minoritet – en svårbalanserad fråga

Lettlands språkkrav riskerar skapa segregation och spänningar mellan språkgrupper i landet.
Betongbakgrund med den internationella fredssymbolen målad i röd grafitti.

Politik, Samhälle

Feministiskt antikrigsmotstånd: Rörelsen som utmanar Rysslands krig

Den feministiska antikrigsmotståndsgruppen FAS utmanar militära aggressioner och patriarkala strukturer i Ryssland.