För elfte gången arrangerade Centre for Baltic and East European Studies sin internationella forskningskonferens. Årets konferens lockade ett hundratal deltagare från 15 länder.
Kunskap var det återkommande temat i flera programpunkter: Hur skapas kunskap och av vem? Hur påverkar krig och geopolitisk osäkerhet kunskapslandskapet? Hur används kunskap som maktmedel?
– Kunskap är inte neutral. Den utgör en kampplats där historia, politik, teknologi och kultur möts, och där makt och perspektiv ständigt förhandlas. Som forskare och undervisande lärare måste vi kontinuerligt reflektera över och revidera våra metoder, teoretiska utgångspunkter, förklaringsmodeller, och vårt språkbruk. Samtidigt är det viktigt att vi, i våra bedömningar av såväl dåtidens som nutidens utveckling, håller oss till evidensbaserad analys. Genom att samla forskare från olika discipliner har vi försökt belysa hur alla dessa dynamiker påverkar vår förståelse av Östeuropa och Baltikum i en tid av kris,” säger Julia Malitska, forskare i historia och en av de som arrangerade konferensen.
Hur påverkar kriget i Ukraina Europas gränser och reformer?
En panel under konferensens första dag diskuterade hur Rysslands anfallskrig förändrar Europas gränser och identiteter, med fokus på reformprocesser, politiska strategier och synen på EU:s framtid.
Sandra Hagelin, Tartu universitet, visar i sin forskning att gränser inte bara är fysiska linjer. Hon har studerat hur myndigheter i Norden och Baltikum talar om gränser under kriser. Ofta blandas nationella gränser, Schengen och EU:s yttre gränser ihop, vilket skapar budskap i flera lager, ibland motsägelsefulla, men i kris nästan alltid präglade av kontroll och skydd.
Joanna Mellquist (Malmö universitet) och Adrienne Sörbom (Södertörns högskola) presenterade en studie om icke-statliga aktörer i Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern, länder som spelar en större roll än många tror i EU:s klimatpolitik. De undersöker hur tankesmedjor, forskningsinstitut och branschorganisationer agerar som EU-rådgivare, vilka strategier de använder för att skapa tillit i ett polariserat debattklimat och hur de ibland bromsar klimatarbetet.
”Vi vill förstå vilka metoder som används praktiskt för att bygga förtroende. Vi har sett hur dessa aktörer i andra sammanhang försökt dra ner på takten i klimatarbetet”, sa Joanna Mellquist.
Alesia Rudnik, Karlstads universitet, analyserar hur belarusiska myndigheter tagit över Telegram, tidigare en plattform för protester, och gjort den till ett verktyg för statlig propaganda. Genom 25 pro-regimkanaler sprids hatretorik och känslomässiga budskap, starkt sammankopplade via ryska källor, för att manipulera opinionen. Studien ger en bredare förståelse av hur auktoritära regimer utnyttjar digitala plattformar för att stärka sin legitimitet under censur och repression.
Hur utmanar miljörörelser och lokala praktiker makten över naturen?
Panelen samlade forskare som visade hur kampen om naturresurser i Östeuropa och Balkan inte bara handlar om ekonomi, utan också om kunskap och makt. Diskussionerna kretsade kring hur alternativa sätt att förstå hållbarhet växer fram – från statliga propagandautställningar till gräsrotsaktivism och konstnärliga metoder.
Irina Seits beskrev hur den ryska utställningen Rossija mobiliserar oljearvet för att legitimera en fossilbaserad framtid. Luca Sára Bródy lyfte fram kvinnors vardagliga matpraktiker i Ungern som tysta former av motstånd mot storskaliga hållbarhetsmodeller. Virginia Brenner Music visade hur miljörörelser i västra Balkan kopplar ekologiska frågor till social rättvisa och postkonflikttrauma, medan Mirko Nikolić använder konstnärlig forskning för att synliggöra miljöbrott i Serbien.
Gemensamt för panelen var insikten att kunskap om miljö inte bara produceras i laboratorier eller myndigheter, utan i vardagen, i motstånd och i konstnärliga uttryck.
Hur undervisar vi om Östeuropa i Sverige efter invasionen?
Kunskapsproduktion var konferensens röda tråd och i ett rundabordssamtal handlade om hur bristen på kunskap om östra Europa präglar svenska lärosäten, särskilt på grundnivå.
Regionen tolkas ofta genom ryska eller sovjetiska perspektiv, vilket gör att Ryssland, Sovjetunionen och Östeuropa tenderar att klumpas samman. På så sätt suddas ut den historiska, kulturella, språkliga och politiska mångfalden i Östra Europa, komplexa relationer osynliggörs.
En nyckelfråga som lyftes var språkets roll:
” För att förstå regionens utveckling, både historiskt och i nutid, måste man kunna språken. Detta gäller alla världsdelar. Inom ämnet slaviska språk ligger fokus ofta på ryska, det har ändrats lite efter invasionen men det är fortfarande bara Stockholms universitet som erbjuder kurser i ukrainska och tjeckisk till exempel”, sa Susanna Witt, professor i slaviska språk.
”Det här kunskapsluckorna leder till missförstånd och splittring. Vill vi förstå vad Östeuropa är måste vi se regionen som i en enhet med hela Europa”, sa Yuliya Yurchuk, docent i idéhistoria från Södertörns högskola.
Flera betonade också vikten av att sätta dagens konflikter i ett längre historiskt perspektiv utifrån imperialpolitik, totalitarism, nationella självständighetsrörelser. Övriga som deltog i samtalet var: Andrej Kotljarchuk från Uppsala universitet och Julia Malitska, från Södertörns högskola.
Kunskap som arena för kamp och motstånd
Konferensen visade tydligt att kunskap inte är statisk eller neutral, utan formas i mötet mellan politik, historia, teknologi och kultur. Diskussionerna spände från Europas omförhandlade gränser och reformer till pedagogiska utmaningar i undervisningen om Östeuropa.
Flera sessioner belyste hur kriget i Ukraina påverkar både akademiska perspektiv och politiska narrativ, medan andra lyfte fram miljöaktivism, digitalisering och genus som nya arenor för kunskapsproduktion. I en tid av kris och osäkerhet blir dessa frågor avgörande för att förstå inte bara Östeuropa, utan Europas framtid.
