– Nej, detta är inga protester mot kriget. Det som fruarna till mobiliserade soldater vänder sig emot är villkoren, att deras makar inte fått komma hem på permissioner. De är också provocerade av att soldater från fängelse, som friges i utbyte mot att de tjänstgör vid fronten, sätts på fri fot efter en viss tid medan de mobiliserade soldaterna inte ens vet när de får komma hem igen, säger hon.
Fruar till män som mobiliserats och nu strider vid fronten har en stor respekt hos staten och de får också en viss ekonomisk kompensation. Och anledningen till att protesterna får fortsätta är dels att de inte från början inte kritiserat kriget, dels att de ses som en viktig pusselbit i att stärka patriotismen i landet – en strategi som Ryssland hårt arbetat för senaste åren. Den är i sin tur en del i en större strategi som handlar om att utmåla västerländska liberala värderingar som omoraliska och ett hot mot Ryssland.
– 2024 har av ryska staten benämnts som familjens år. Att det då finns barn som inte setts sina pappor på över ett år, det klingar inte väl. De här kvinnorna är viktiga, de ses som en del av den patriotiska familjen, de som gör sin plikt. Då anser de att de har rätt att få hem sina män på permission, säger Yulia Gradskova.
Kan protesterna på något sätt påverka opinionen i Ryssland?
– Det är svårt att säga. Återigen, de motsätter sig inte kriget utan förhållandena för soldaterna. Men det kan utvecklas till något mer. Putin vill i dagsläget inte mobilisera för många män. Om missnöjet växer från att påpeka orättvisor till att uttrycka att kriget på något sätt ska avslutas – det beror på utvecklingen, säger Gradskova.
Det är inte första gången kvinnor protesterar mot ett pågående krig, vad har historien visat?
– Under Afghansk-sovjetiska kriget, 1979-1989, bildades Mödrarnas kommitté vars syfte var att stötta och skydda sönerna i kriget. Inte heller de uttryckte motstånd mot kriget i sig, utan förhållandena. Men det var också under åren med Gorbatjov som president och glasnost-perioden då vi såg en ökad åsiktsfrihet och kritiska röster tilläts i mycket större utsträckning. Tjetjenienkriget under 1990-talet var lite svårare och då var det också yrkesmilitärer och inte mobilisering som vi ser idag. Men det vi såg då var att ett missnöje kan växa och påverka statens agerande. Om vi får se en upprepning av historien, det får vi se, avslutar Yulia Gradskova.