– Dagens norra kust vid Svarta havet, inklusive Krimhalvön, har en rik historia som sträcker sig långt bortom den ryska imperiets historieberättelse som tenderar att framställa regionen som ett tomt, efterblivet och ociviliserat territorium före den ryska annekteringen i slutet av 1700-talet. Denna historieberättelse brukar osynliggöra de samhällen och folk som levde där långt tidigare, säger Julia Malitska som är forskare i historia vid Södertörns högskola.
Det ryska imperiala narrativet tar form
Krim har genom århundradena varit hem för en mångfald av folkgrupper – krimtatarer, nogajer, karaiter, armenier, greker, judar, georgier, bland andra. Sedan slutet av 1700-talet den imperiala strategin var å ena sidan att utplåna minnet av de folk som tidigare hade bebott steppen och Krimhalvön och de statsbildningar de hade skapat eller varit en del av – det ukrainska Kosackhetmanatet, Zaporozjiska Sich och Krimkhanatet – och å andra sidan att konstruera en berättelse om att regionens historia började med det ryska imperiala styret.
Den nya ordningen på Krim gick hand i hand med förtryck av lokalbefolkningen och den muslimska kulturen
Julia Malitska berättar hur Rysslands annektering 1783 blev början på en lång period av fördrivning, omflyttning och kulturell utplåning. Med annekteringen av Krimkhanatet år 1783 avslutades Moskvas 100-åriga kamp för dominans om Svarta havets norra kust. Det var också början på den kontinuerliga utvandringen av krimtatarer till det osmanska riket under 1800-talet. Under denna period lämnade även georgier, greker och armenier halvön.
– Den nya ordningen på Krim gick hand i hand med förtryck av lokalbefolkningen och den muslimska kulturen, säger hon.
Ryska bosättare flyttades in
Från 1790-talet och framåt skedde systematiska förändringar i både befolkning och den administrativterritoriella strukturen i hela regionen. Dessa förändringar skedde mot bakgrund av de vunna krigen mot Osmanska riket. Demografiska förändringar och befolkningsomflyttningar har medvetet använts av ryska härskare som verktyg för assimilering.
Ryska och utländska bosättare flyttades in, ortsnamn byttes ut, och mark konfiskerades. Den bördigaste jorden överläts till ryska adelssläkter och militärer under villkor att de skulle kolonisera området med ryska och utländska bönder.
– Tvångsförflyttningar och demografiska förändringar användes som politiska verktyg för förryskning och assimilering. Det gjordes även under sovjettiden och det påminner om dagens utveckling på Krim, i Mariupol och andra delar av Ukraina som ockuperats av Ryssland sedan 2014 och 2022, säger Julia Malitska.
Sevastopols roll i stormaktspolitiken
Efter annekteringen 1783 förvandlades Krim snabbt till en viktig militär bas. Under 1780-talet anlades hamnstaden Sevastopol, som snart blev flottbas för det ryska imperiet. När Krimkriget bröt ut 1853 blev halvön en central krigsskådeplats. De mest avgörande striderna utkämpades just här – mycket på grund av Sevastopols betydelse som bas för den ryska imperiala Svartahavsflottan. Förlusten mot en allians av europeiska stormakter och det osmanska riket blev en väckarklocka för Ryssland och satte i gång en period av modernisering som påbörjades under 1860- och 1870-talen.
Deportationer och tvångbosättningar
Den mest dramatiska händelsen för krimtatarerna inträffade den 18 maj 1944, då hela befolkningsgruppen deporterades av Sovjetregering. Deporteringen och minnet om detta har varit avgörande för den krimtatariska nationella identiteten och deras historieskrivning.
– Den krimtatariska befolkningen tvångsdeporterades från Krim till Centralasien. Det var inte bara ett straff, utan en del av en bredare sovjetisk politik för etnisk rensning, säger Julia Malitska.
Totalt uppskattas omkring 190 371 krimtatarer ha förts bort från Krim i maj 1944. Men de var inte ensamma. Även 16 006 greker, 9 821 armenier, 12 628 bulgarer och 1 634 personer ur andra grupper deporterades.
De sovjetiska myndigheterna beskyllde dessa grupper för att ha samarbetat med Nazityskland. Men deportationen handlade också om att rensa ut befolkningar som betraktades som “opålitliga” eller “illojala”. Många dog under transporten, andra av sjukdomar och undernäring i exilen. De som överlevde hamnade i tvångsbosättningar – de flesta i Uzbekistan.
Förbud, återvändande och motstånd
Allteftersom krimtatarer och andra etniska grupper fördrevs från området, uppmuntrades istället människor från andra delar av Sovjetunionen att bosätta sig på Krim. Framför allt kom de från ukrainska och ryska sovjetiska socialistiska republiker.
– Att återvända till Krim kriminaliserades. Under flera decennier efter deportationen förvägrades krimtatarerna rätten att återvända. Trots det började enskilda personer och familjer i slutet av 1960-talet och under 1970-talet försöka ta sig tillbaka i det tysta. Det var ett krypande återvändande, ofta dolt för myndigheterna, säger Julia Malitska.
Lokala myndigheter på Krim rapporterade återkommande om dessa försök. Människor som blev påkomna greps, utvisade och bötfällas.
Tillbaka till Krim
Först i slutet av 1980-talet började krimtatarer i större skala återvända till Krim. Efter Ukrainas självständighet 1991 slöt sig majoriteten av dem till den nya staten, i hopp om att kunna återfå rättigheter och erkännande. Men efter den ryska annekteringen 2014 har en ny våg av repression och våld riktats mot krimtatarer. Medzjlis, det officiella representativa organet för det krimtatariska folket, har tydligt ställt sig bakom Ukrainas territoriella integritet och motsatt sig den ryska ockupationen av Krim.
Människornas del i berättelsen om Krim
En viktig aspekt som Julia Malitska lyfter fram är att Krims historia inte bara handlar om gränser, territorier och geopolitik – utan också om hur människor byggde sina liv och levt på Krimhalvön.
– Jag har många frågor jag vill utforska om Krims förflutna under både imperialt och sovjetiskt styre. Den ryska ockupationen har gjort det omöjligt att komma åt de lokala arkiven på plats. Många av dem har dessutom plundrats och förts till Ryssland sedan 2014.
Arkiven i Ryssland är inte heller tillgängliga. Däremot är de ukrainska arkiven öppna för allmänheten – och där finns ett omfattande material om Krim och dess historia.
Läs mer: 80 år efter freden i Europa – nu skakar ordningen på nytt
