Aleksej Navalnyj (1976– 2024) var i flera år en av de ledande politikerna för oppositionen i Ryssland; på den politiska arenan blev han Vladimir Putins huvudmotståndare. Flera gånger har han ställts inför rätta för sin politiska verksamhet. De demonstrationer och protestmanifestationer som hans anhängare arrangerade efter manipuleringen av det ryska presidentvalet skingrades flera gånger och möttes av extremt våld från polisens sida.
Navalny – oppositionspolitiker
Som oppositionspolitiker är han främst känd för sina undersökningar av korruption bland Putins närmaste krets och inom partiet Enade Ryssland, som han döpte till “tjuvarnas och bedragarnas parti”. Med sina medarbetare grundade han FBK, Stiftelse för kampen mot korruption, eller Anticorruption Foundation. Han har ställt upp i parlamentsval och med starkt stöd kandiderade han till borgmästare i Moskva. 2017 startade han till och med en kampanj för att få delta i presidentvalet, vilket blev en central händelse i det politiska livet i Ryssland.
Under kampanjen upprättade Navalny och hans team ett nätverk av valstabsarbetare över hela landet. Med undantag av Krelms Enade Ryssland har ingen annan politiker efter det lyckats med en mobilisering på jämförbar nivå. Navalnyj blev därmed i allt väsentligt Putins enda och verkligt farliga politiska motståndare. Politiska såväl som medborgerliga aktiviteter ledde han under en egen slogan: ”Den slutliga striden mellan det goda och det neutrala”, ett skämtfullt uttryck av strävan som var helt på allvar.
Hot mot hans liv och fängelsedomen
I augusti 2020 överlevde han ett mordförsök. Navalny själv har i efterhand bevisat att hemliga säkerhetstjänstemän inom ryska säkerhetstjänsten FSB försökte förgifta honom i Tomsk, under en resa i Sibirien. Han överlevde och transporterades till Tyskland för behandling. Omedelbart efter att han återvänt till Ryssland i januari 2021 fängslades han och efter en rad falsifierade domstolsförfarandena dömdes han till 19 års fängelse.
Som fånge fick Navalnyj aktualisera sitt yrke som jurist och initierade domstolsprocesser mot den lokala administrationen och till och med mot hela kriminalvården, för att försvara sina egna och andra fångarnas rättigheter. Som straff för detta utsattes han för massiva administrativa påtryckningar som ledde till han av de tre år han hann sitta fängslad tillbringade 300 dagar i straffcell under tortyrliknande förhållanden. Kriminalvården inledde även undersökningar mot Navalnyjs advokater. För att än mer isolera honom före det planerade presidentvalet i mars 2024 skickade man honom till en särskild regimkoloni ovanför polcirkeln.
Politisk kamp vs rättsaktivism
Den 16 februari 2024 meddelade Rysslands kriminalvård att Aleksej Navalnyj plötsligt avlidit i straffkoloni nr 3, i bosättningen Charp. Inga officiella uttalande om en av Rysslands ledande politikers död och inte heller något expertutlåtande om dödsorsaken har hittills publicerats.
Man kan säga att Navalnyj var unik i Ryssland eftersom han var en av de få, till skillnad från många andra oppositionella, som såg sin roll i den politiska kampen för makten och inte inom rättsaktivismen eller inom någon sorts etisk eller kulturell opposition till Putins regim. Att på ett legitimt, politiskt sätt komma till makten var hos Navalnyj alltid ett öppet deklarerat mål. Han skapade sin unika politiska rörelse, aktivt utvecklade maktkampsstrategier och dolde aldrig sina långtgående politiska ambitioner från allmänheten. Det var denna bestämda politisering i hans beteende som vissa inom oppositionslägret såg på som radikalism på; detta har fått några att försiktigt vända sig emot honom. Han tog en ambivalent inställning till annekteringen av Krim vilket enligt honom dikterades av den politiska maktbalansen i landet; detta gjorde att efter 2014 sågs han som helt oacceptabel som politiskt allierad för många i Ukraina. Men otvivelaktigt var han attraktiv för många ryska medborgare tack vare hans, för en rysk politiker, helt ovanliga kommunikationsförmåga och mycket individuella ironiska stil. Särskilt för yngre aktivister var hans sätt att tydligt och klart deklarera sitt program, hans talang som organisator och hans kompromisslösa bestämdhet att avslöja ”tjuvar och bedragare” i och runt omkring Kreml.
Även politikern och musikern Maria Kalesnikova blev Belarus viktigaste politiska gestalt och en internationell mediastjärna efter presidentvalet 2020 och sedan i fredliga protestmanifestationer mot valets förfalskning. De protesterna krossades med oerhörd brutalitet av Lukasjenkas säkerhetsstyrkor och Kalesnikova frihetsberövades. Hon försvann som om i icke-existens och glömska, så att man fortfarande ett år senare inte hör någon av eller om henne.
Beslutet att återvända till Ryssland
Navalnyjs beslut att återvända till Ryssland även efter förgiftningen kritiserades då och kritiseras fortfarande som ett dödligt misstag, en självuppoffring för Putin och en handling som redan låg utanför politiken på en symbolisk nivå. Men genom sitt agerande demonstrerade Navalny att klassiska exempel på medborgerliga dygder kan få en förnyad relevans.
I renässansens Florens förknippade man god politik med karaktärsdrag som fortezza och ira: styrka och passion. Genom att frivilligt överlämna sig i händerna på sina bödlar demonstrerade Navalnyj en modern variation på denna urgamla republikanska tradition. Men även närmare i tiden ligger det en parallell med dissidenter som dog eller tog livet av sig i sovjetiska fängelser och straffkolonier i protest mot repressiva lagar och administrativt godtycke.
Anatolij Martjenko, dissident, rättsaktivist och författare protesterade för alla politiska fångarnas befrielse och dog 1986 i fängelse till följd av hungerstrejk. Den ukrainske poeten, dissidenten och politiska fången Vasil Stus hungerstrejkade i protest och dog 1985, isolerad i en straffcell. Efter Navalnys återkomst till Ryssland var hans chanser skyhöga att stupa i sin ”slutliga striden mellan godheten och neutraliteten”. Men i alla ögon på hemmaplan blev hans riskfyllda återkomst först och främst en integritetshandling. Genom att gå över från politik till symbolisk opposition mot makten utökade Navalnyj kraftigt sin krets av anhängare och beundrare. Julia Navalnaja, också hon en starkt symbolisk figur, som nu när hennes man dödats av sina bödlar har meddelat sin vilja att fortsätta efter honom. I ljuset av de tragiska omständigheterna blir hennes gestalt en perfekt symbol för motståndsetik, men Aleksei Navalnys plats som precis politisk motståndare kommer i framtiden att stå kvar tom.
