När ryska streamingtjänster släppte den nya tv-serien Slovo patsana: Krov na asfalte (”En pojkes hedersord: blod på asfalten”) i november 2023 blev den omedelbart en succé, inte bara i Ryssland utan också i Ukraina, Belarus och andra tidigare sovjetstater. Unga tittare har tagit efter klädstil, slanguttryck och dansmoves, och sociala medier har översvämmats av memes med koppling till serien. Samtidigt har den blivit omstridd. I Ryssland har myndigheter och dumaledamöter försökt få den stoppad, och i Ukraina har kultur- och informationsministeriet officiellt uppmanat publiken att avstå från att titta. Bland forskare har serien beskrivits som den viktigaste kulturhändelsen i Ryssland sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022.
Nils Ekedahl, docent i retorik vid Södertörns högskola, har nyligen uppmärksammat serien i en understreckare i Svenska Dagbladet.
Vad handlar serien om?
– Serien har verklighetsbakgrund, och handlingen utspelar sig i 1980-talets Kazan. I centrum står den 14-årige Andrej, som dras in i ett ungdomsgäng som stjäl, rånar och misshandlar. Våldsamma ungdomsgäng förekom i många städer i Sovjetunionen, men värst var problemen i Kazan, och via Andrej och hans kompisar får vi följa tonårskillar eller patsany som trakasserar stadens invånare, slåss mot andra gäng och själva blir offer för våldet. Inom gängen råder strikt hierarki och en sträng hederskultur som upprätthålls med våld, därav seriens namn. Regissör och manusförfattare är Zjora Kryzjovnikov, hittills mest känd för samtidskomedier, säger Nils Ekedahl.
Varför har serien blivit så populär i Ryssland?
– Den främsta orsaken är nog att den är välgjord och att Kryzjovnikov vet hur man berättar en historia. Huvudrollsinnehavarna är viktiga, liksom musiken, till stor del hämtad från sovjetiskt 80-tal. Kryzjovnikov spelar på den utbredda sovjetnostalgin. Men att serien speglar traditionella ryska föreställningar om makt, våld och manlighet bidrar också, på gott och ont.
Kan du förklara det lite närmare?
– Jag tror att det finns ett ganska stort glapp mellan det jag uppfattar att regissören vill visa – våldets förödande konsekvenser för både individ och samhälle – och publikens förtjusning i den aggressiva manlighet som skildras. Detta slags glapp var mycket påtagligt inom 1990-talets ryska gansterfilmsvåg, och jag tror att det gäller även idag. Man får räkna med att många tittare tar till sig serien mycket mer bokstavligt än vad regissören avsett och ser pojkarna som förebilder. Att så är fallet visar reaktionerna i sociala medier.
Serien har diskuterats livligt i ryskspråkiga medier. Inom Ryssland har diskussionen framför allt handlat om huruvida serien romantiserar våld och uppmuntra till kriminalitet. Kritiker vänder sig mot det våldsamma innehållet medan andra ser serien mer som en “vaccination mot våld”. I ”exilmedier” som Meduza och Novaja Gazeta kopplas handlingen mer uttalat till dagens politiska situation, och kommentatorer har pekat på hur Putin själv har varit en patsan och hur gängmentaliteten präglar dagens ryska samhälle.
Den kopplingar görs även av inhemska medier. I den välansedda filmtidskriften Seans menar en skribent att serien bekräftar ett historiskt mönster av ”romantiskt banditeri” samtidigt som den illustrerar hur våldet slår sönder det ryska samhället. Skribenten talar om en social ”erosion”, med beundran för makt och våld som drivkraft. Andra ryska kommentatorer har kopplat seriens handling till gamla sovjetiska föreställningar om ”tjuvarnas lag” och synen på manlighet.
– Vad som överraskat mig när jag försökt följa mediereaktionerna på serien är hur pass frispråkiga flera kommentatorer ändå är. Mest rättfram är en sociolog som i The Moscow Times (tidningen är klassad av myndigheterna som ”utländsk agent”) hävdar att serien ger en historisk bakgrund till den ”kriminella mentalitet” som enligt honom präglar dagens ryska samhälle och ligger bakom det pågående kriget mot Ukraina, säger Nils Ekedahl.
Kan man se någon kritik mot Putin-regimen i serien?
– Ingen uttalad kritik, men som jag nämnde kan handlingen knytas till dagens politiska situation. Det finns också scener som öppnar för tolkning. En sådan är Andrejs möte med en officer på en kadettskola: här torde hans föraktfulla ord snudda gränsen för vad som är tillåtet att säga om militären i dagens Ryssland. Ett annat är när han citerar refrängen till Viktor Tsojs ikoniska låt ”Jag vill ha förändring” från 1988. Den var en protest när den skrevs, den och användes i demonstrationerna mot Lukasjenko i Belarus 2020. Även om låten främst fungerar som tidsmarkör i filmen är dess budskap laddat i dagens Ryssland.
Serien har också blivit väldigt populär i Ukraina och det är av samma skäl som i Ryssland säger Nils Ekedahl. Tittarna i Ukraina delar samma historiska erfarenhet och även här finns en sovjetnostalgi.
Innehåller filmen rysk krigspropaganda?
– Inte någon direkt sådan. Från ukrainskt håll har man hävdat att serien innehåller inte bara grova uttryck för våld och brottslighet utan också en estetik som är typisk för Ryssland som angriparstat, men jämför man med verkliga propagandafilmer som gjorts är det svårt att hitta något med direkt bäring på det nu pågående kriget. En skolscen med datumet 24 februari skrivet på svarta tavlan har uppfattats som en insmugen provokation, men vad budskapet i så fall skulle vara är oklart, säger han.
Ukrainska myndigheter har påpekat att serien delfinansieras av en organisation med när band till Kreml och att den som tittar indirekt bidrar till att finansiera Rysslands krig.
– Det är naturligtvis sant, men jag vill mena att den egentliga utmaning som serien ställer Ukraina inför är det hot mot ett öppet och demokratiskt samhälle som gängmentaliteten utgör. På samma sätt som i Ryssland lever gamla strukturer och mentaliteter kvar i Ukraina, och det är uppenbart att serien appellerar till dem. Här finns ett sovjetiskt arv som man behöver göra upp med.
Gangsterfilmer är inget nytt i populärkulturen, och Ryssland är inget undantag. Omkring år 2000 var det till och med en gangsterfilmsvåg i landet.
Hur förhåller sig serien till de filmerna?
– Det är definitivt intressant att jämföra med de filmerna, främst Aleksej Balabanovs legendariska Brodern (1997) och Brodern 2 (2000). Båda ställde frågor om rättfärdigt våld – finns sådant och var går i så fall dess gränser? – och de ger en moralfilosofisk bakgrund till Kryzjovnikovs våldsskildring. Då Brodern 2 var en genreparodi som lekte med tidens nyväckta rysknationalism har den ofta uppfattats som en imperalistisk demonstration, inte minst av den ryska publiken, som i den såg en drömd revansch mot USA. Något sådant finns inget av i Kryzjovnikovs film, och jag har svårt att tro att Andrej och hans kompisar kan bli ikoner på samma sätt som huvudpersonen i Balabanovs filmer. Men de har våldet som gemensamt tema, och utmynnade de senare i frågor ger Slovo patsana i stället ett pessimistiskt svar: det fysiska våldet är den princip som styr samhället i Putins Ryssland.
