Utställningen som ideologiskt rum
I Ryssland finns en lång tradition av att använda utställningar som ideologiska rum. Det stora området VDNKh i Moskva, som började byggas 1935 under Stalins industrialisering, fungerade under sovjettiden som en modell av staten själv. Besökaren kunde röra sig mellan paviljonger som representerade olika republiker och industrigrenar och därigenom bokstavligen vandra genom statens självbild.
Efter Sovjetunionens fall 1991 förföll området och kom under en period att fungera som marknadsplats. Men under 2010-talet inleddes en omfattande restaurering. Samtidigt återkom sovjetiska symboler allt tydligare i det offentliga rummet, särskilt efter 2014.
– När frågan om en ny rysk nationell idé började formuleras under 2000-talet riktades blicken mot VDNKh. Det var redan laddat med historia, minnen och symbolik, säger Irina Seits.
Gazproms paviljong – ett koncentrat av petroestetik
När den statliga megautställningen Ryssland – forum för framtiden öppnade på VDNKh den 4 november 2023, på den ryska nationella enhetsdagen, var det därför ingen tillfällighet. Utställningen pågick i nio månader och lockade omkring 18,5 miljoner besökare, vilket gör den till den mest besökta i modern rysk historia.
Utställningen presenterade Rysslands 89 regioner, inklusive de ockuperade områdena i Ukraina, som självklara delar av en gemensam framtid. Samtidigt var kriget i stort sett osynligt. I stället dominerade berättelser om teknologi, natur, kulturell mångfald och framtida möjligheter. Delegationer från omkring 120 länder bjöds in för att visa att Ryssland inte var så isolerat som västerländska medier ofta framställde det.
Inom denna ram blev energibolagens paviljonger särskilt centrala. Gazproms paviljong gjorde starkast intryck på Irina Seits.
– Man sveps bara med. Det är ingen plats för tvivel. Besökaren bjuds inte in att tänka kring fossilberoendet, utan att känna sig hemma i det.
Paviljongen är uppbyggd som en sluten, högteknologisk kapsel där besökaren leds genom en i förväg bestämd bana. Upplevelsen är kroppslig och total. Olja och gas framställs som grunden för allt: ekonomi, teknik, välstånd och även grön omställning.
– Det är en nästan klaustrofobisk upplevelse. Du kan inte ta dig ur, du kan inte välja din egen väg. Allt är koreograferat. Du blir en del av en gas- och oljecivilisation som tar hand om allt, säger hon.
Kultur som vapen
Det är i detta sammanhang som projektets begrepp ”weaponisering” blir centralt.
– Kultur är inte bara ett verktyg här. Ett verktyg kan användas till vad som helst, men ett vapen är riktat. Utställningarna, konsten och de visuella narrativen är medvetet riktade mot västerländsk miljöpolitik, mot kraven på snabb utfasning av fossila bränslen och mot en viss bild av framtiden, säger hon.
I dessa visuella berättelser framställs oljan som grund för nationell suveränitet, säkerhet och motståndskraft. Den beskrivs inte som ett hinder för grön omställning, utan som dess förutsättning.
– Det handlar om en sorts positiv neo‑extraktivism. Utvinning ses inte som ett problem, utan som något nödvändigt och i grunden gott. Oljan sägs backa upp både välfärd, kultur och gröna initiativ. Det är ett mycket kraftfullt narrativ.
Enligt Irina Seits är det just därför den estetiska analysen är avgörande.
– Ekonomiska och politiska analyser räcker inte. För att förstå varför fossilberoendet håller, trots klimatkrisen, måste vi också läsa bilderna. Hur framtiden gestaltas, vad som visas upp – och vad som utelämnas.
