– Det fanns ett inneboende problem, det regionala systemet var inte riggat för att fånga upp varningssignaler. Signalerna kom in, men det var svårt att hantera spänningar inom ramen för systemet. New regionalism är ett system som tidvis fungerade för att motverka spänningar mellan länderna runt Östersjön, men det har också blivit ett medel för att återskapa dem, säger Carl Marklund, docent i nordiska studier.

– Det fanns ett inneboende problem, det regionala systemet var inte riggat för att fånga upp varningssignaler. Signalerna kom in, men det var svårt att hantera spänningar inom ramen för systemet. New regionalism är ett system som tidvis fungerade för att motverka spänningar mellan länderna runt Östersjön, men det har också blivit ett medel för att återskapa dem, säger Carl Marklund, docent i nordiska studier.

I efterdyningarna av Kalla kriget söktes nya vägar för att komma bort från de spänningar som genom decennier byggts upp runt Östersjöregionen. Teorin kallades new regionalism. Genom att fokusera på så kallade mjuka frågor som jämställdhet, miljö och mänskliga rättigheter skulle fokus flyttas från den säkerhetspolitiska arenan och allt eftersom stärka banden mellan länderna från vardera sida av den forna järnridån. Organisationer som Östersjöstaternas råd nyetablerades, Nordiska rådet expanderade sin verksamhet i Baltikum och Nordvästra Ryssland, civilsamhällesorganisationer knöt kontakter och nätverk byggdes.

Inom ramarna för projektet Learning from new regionalism in the era of hybrid geopolitics? Regime change in the Baltic-Nordic Region har Carl Marklund tillsammans med kollegan Ylva Waldemarson studerat hur det regionala systemet utvecklats och varför det inte till fullo lyckats. För i backspegeln vet vi att spänningarna lever kvar och att regionen återigen befinner sig i ett mycket osäkert säkerhetspolitiskt läge.

– Paradoxalt nog så har de frågor man tidigare möttes kring blivit de områden där spänningarna märktes först och där skillnaden i värderingar är som tydligast. Tanken var att de här mjuka och mindre laddade frågorna skulle bidra till att föra säkerhetspolitiken bort från agendan – men i själva verket har det blivit faktiska varningssignaler på att spänningarna faktiskt växer, säger han. Det påminner om den ”beväpning av allt” (weaponization of everything) som den brittiska historikern Mark Galeotti ser som grunden till dagens hybridkrig, där all form av mänskligt utbyte kan göras till ett vapen för olika syften.

Kritik mot new regionalism

Modellen för new regionalism har ibland anklagats för att inte ta hänsyn till geopolitiska faktorer som staternas intressen och därmed präglad av viss naivitet.

– Jag vill inte kalla new regionalism för naiv, och absolut inte människorna som arbetat inom den här typen av samarbeten. De trodde verkligen att detta var rätt väg. Jag överraskad över hur många som såg de tidiga signalerna. De hörde varningsklockorna, de märkte hur samarbetet blev allt svårare inte minst när Kreml anklagade civilsamhälleliga organisationer som verkade i landet för att vara utländska agenter. Men det saknades mekanismer för att gå från den lägre politiska nivån till den högre. Det fanns inga naturliga vägar att gå för att göra något åt utvecklingen när den väl satt i gång, säger Carl Marklund.

Vad hade hänt utan new regionalism?

Resultaten från projektet, som finansierats av Östersjöstiftelsen, kommer bland annt att presenteras i en antologi senare i höst. Där pekar forskarna ut lärdomar eller insikter. Samarbetet inom regionen hade troligen inte varit möjligt om Ryssland inte varit så internt försvagat som landet var i början av 1990-talet. I någon mån tvingades det officiella Ryssland att spela med. Det är något som stödjer kritiken mot new regionalism om att den bortser från de säkerhetspolitiska frågorna. Den insikten kopplas ihop med en annan: vad hade hänt om den här typen av samarbeten inte byggts upp?

– Det är naturligtvis hypotetiska resonemang, men det mycket möjligt att man från rysk sida hade motsatt sig den här utvecklingen mycket tidigare och mycket hårdare om det bara varit säkerhetspolitiskt möjligt. Att vi i sådana fall inte haft en 30-åring fredsperiod i Europa, utan snarare 15 eller 10 år, säger han.

En tredje och sista insikt handlar om framtiden för att arbeta på liknande sätt i framtiden.

– Ska man bygga den här typen av projekt framöver och ägna sig åt regionalisering så måste man vara medveten om inblandade parters styrkeförhållanden. Det bör också byggas in någon form av mekanism för att hantera eventuella varningssignaler, så det finns en koppling mellan de olika nivåerna inom civilsamhället och politiken. För till stora delar har det varit en framgångssaga, vi ser idag en betydligt mer integrerad region, med ett tragiskt undantag – Ryssland, avslutar Carl Marklund.

Faktaruta

Carl Marklund, affilierad forskare vid Samtidshistoriska institutet Södertörns högskola och docent i nordiska studier.
Ylva Waldemarsson, professor emerita i historia.
Monica Quirico, affilierad forskare vid Samtidshistoriska institutet Södertörns högskola