– Människor i Ryssland och människor i exil kan ha exakt samma politiska åsikter. Men för varje år som går lever de i alltmer olika verkligheter. Och det skapar ett växande avstånd mellan dem, säger Dmitrii Dorogov, fil.dr i genusvetenskap vid Södertörns högskola.
När Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina lämnade många av landets mest aktiva oppositionella, journalister, forskare och civilsamhällesaktörer landet. En del av det ryska civilsamhället flyttades därmed utomlands.
Men möjligheterna att påverka utvecklingen i Ryssland från Berlin, Vilnius eller Stockholm är begränsade.
– Man kan skriva på sociala medier, hålla kontakt med människor på plats och försöka samordna initiativ. Men möjligheterna är begränsade. Förr eller senare förlorar man kontakt med en del av verkligheten i landet, säger han.
Avståndet växer
Enligt Dmitrii Dorogov är ett av de största problemen den växande klyftan mellan dem som stannat kvar och dem som lämnat landet.
De som lever i Ryssland måste varje dag förhålla sig till repression, självcensur och de kompromisser som krävs för att kunna fortsätta sina liv och sitt arbete. Samtidigt anpassar sig människor i exil till nya samhällen, nya språk och nya politiska sammanhang.
– De som stannat kvar säger ofta att människor i exil inte längre förstår hur livet ser ut i Ryssland eller vilka kompromisser som krävs för att överleva. Samtidigt har människor i exil sina egna problem och måste anpassa sig till de länder där de nu bor, säger han.
Resultatet blir en växande misstro, trots att många fortfarande delar samma grundläggande politiska värderingar.
Mellan exil och hemland
För organisationer i exil är frågan om inflytande komplicerad. De försöker påverka utvecklingen i Ryssland, men måste samtidigt bygga nätverk, söka finansiering och formulera sina budskap i de länder där de verkar. Det kan skapa spänningar mellan dem som lämnat landet och dem som är kvar.
Dmitrii Dorogov lyfter debatten kring oppositionspartiet Jabloko som ett exempel på hur stöd från exilen ibland kan uppfattas som en belastning för aktörer inne i Ryssland. Samtidigt ser han initiativ som Peaceful Russia som försök att hålla liv i ett politiskt alternativ och fungera som en länk mellan Ryssland och omvärlden.
– Det viktigaste är att försöka hålla kontakten med den ryska verkligheten och fungera som en bro. Bara genom att förklara vad som händer i Ryssland för människor utanför landet kan man göra något viktigt, säger han.
Ryssland efter Putin?
Frågan om exiloppositionens betydelse hänger samman med hur ett framtida Ryssland kan komma att se ut. Men Dmitrii Dorogov varnar också för föreställningen att ett maktskifte automatiskt skulle leda till demokratisering.
– Många talar om ett Ryssland efter Putin som om allt kommer att förändras när han försvinner. Jag tror inte att det är så enkelt. Det finns en betydande del av befolkningen som stödjer den nuvarande utvecklingen. De kommer inte att försvinna över en natt, säger han.
Han pekar på år av propaganda, en alltmer ideologiserad skola och demokratiska institutioner som successivt har försvagats. Samtidigt vill han inte göra några säkra prognoser. Sovjetunionens fall visade hur snabbt historiska förändringar kan ske.
– Man måste hela tiden fundera över vilken effekt det man gör utomlands får för människor som fortfarande finns kvar i Ryssland. Man ska försöka hjälpa, men utan att göra situationen svårare för dem som fortsätter att arbeta på plats. Den viktigaste uppgiften kanske ändå är att hålla kontakten levande tills nya möjligheter uppstår, säger han.
