– Den ryska regimen beskriver Mariupol som en ny turistdestination, en resort vid havet. Men det är väldigt cyniskt – de utelämnar att det var de själva som bombade staden och dödade tusentals människor, säger Anna Balazs.
Stadsutvecklingen används inte bara för att bygga nytt, utan också för att radera det gamla.
– Det är en form av modern kolonisation. Genom att erbjuda billiga bostadslån till ryssar försöker man förändra befolkningen och därmed också stadens minne.
Mariupols historia i exil
Samtidigt som ryska myndigheter försöker etablera sin version av Mariupols framtid, pågår ett omfattande arbete för att dokumentera minnen och motverka propagandan. Ett arbete som bedrivs främst av dem som lämnat staden. I exil samlar Mariupolbor texter, bilder och konstverk som skildrar livet före kriget.
– Det är människor som har verkliga minnen och relationer till staden, till skillnad från ockupanterna som ser Mariupol som ett politiskt projekt, säger Anna Balazs.
Hon följer flera initiativ där exilinvånare arbetar med att bevara stadens historia, bland annat genom digitala arkiv och kulturplattformar.
– Ett exempel är ett arkiv där människor från Mariupol delar texter, bilder och konstverk om sina minnen. Det är ett sätt att hålla kvar sin identitet och bearbeta traumat.
Enligt forskaren fungerar dessa projekt också som ett direkt motstånd mot den ryska narrativen.
– Det är ett sätt att säga: “Det här är vår stad, och vi minns vad som hände.”
Kan stadsrummet förändra människors identitet?
Stadsrummet är mer än en fysisk plats, det är en arena för symbolisk förändring. Innan den fullskaliga invasionen hade både myndigheter och invånare i Mariupol börjat använda det offentliga rummet för att markera avstånd från Ryssland och stärka den ukrainska identiteten.
– De bytte gatunamn, tog bort sovjetiska monument och slutade fira Frihetsdagen. I stället började de fira jul enligt europeisk kalender. Det är små förändringar som säger mycket om vilka de vill vara, säger Anna Balazs.
Hennes forskning visar att dessa symboliska handlingar är centrala för att förstå hur människor förhåller sig till sin historia. Och hur de försöker ta kontroll över den.
– Urban förändring är aldrig oskyldig. Det handlar om makt, minne och identitet.
Samtidigt ser hon en risk i att Ukraina, i sin strävan att distansera sig från Ryssland, raderar delar av sin egen historia.
– Jag är för ukrainsk självständighet, men total utradering av det förflutna leder inte till ett sunt samhälle. Många jag intervjuat säger att vi behöver samtal, inte tystnad.
Språk och identitet som verktyg
I sin forskning visar Anna Balazs hur förenklade narrativ används för att skapa politisk legitimitet. Hon menar att språk och identitet blir verktyg i en större berättelse om tillhörighet.
– Putin säger att det finns en rysk minoritet i Ukraina som måste skyddas. Men att vara rysktalande är inte samma sak som att vara pro-rysk. Det är en förenkling som ignorerar människors faktiska erfarenheter och val.
Samtidigt är hon medveten om att även Ukraina bygger en stark statlig berättelse under kriget.
– Jag ifrågasätter inte det, i krigstid kanske det inte finns något alternativ. Men det betyder inte att alla håller med, och det är viktigt att vi inte förlorar nyanserna.
Narrativens påverkan på vardagen
Med sin forskning vill Anna Balazs bidra till en mer nyanserad förståelse av vad som sker – och visa hur berättelser påverkar både politik och människors vardag.
– Vi måste förstå hur det förflutna formar våra samhällen. Annars riskerar vi att fastna i förenklade berättelser. Oavsett om de kommer från en ockupationsmakt eller från oss själva, säger hon.
