Under andra världskriget förstördes värdefull kultur när hela städer flygbombades, och nazisterna metodiskt plundrade såväl museum som privata hem. Även krig i vår tid har visat att kulturarv angrips avsiktligt, som i det forna Jugoslavien och Syrien.
– Det handlar om att på olika sätt underminera en nationell identitet, säger Yuliya Yurchuk, historiker vid Södertörns högskola.
Yuliya Yurchuk forskar på minnespolitik och kulturella minnens betydelse, och understryker att det inte bara det materiella som spelar roll, även minnen är av stor betydelse.
– De skapar en tillhörighet, de visar att vi gör det här tillsammans, vi lider tillsammans, för vi är ukrainare.
Hon säger att man till och med kan använda historiska händelser och det gemensamma kulturella minnet för att driva en viss politik eller legitimera sitt agerande.
Det handlar om att på olika sätt underminera en nationell identitet.
– Fast det är inte bara landets högsta politiker som bestämmer minnespolitiken, det är ofta upp till människorna på gräsrotsnivå som samarbetar med regionala politiker och intellektuella. Även forskare är en del av processen.
Förståelsen kring det här är viktigt, för ett land kan bli bestulet även på sina minnen, ett angriparland kan i alla fall försöka ”skriva om” dem. Ett exempel på detta är den värsta svältkatastrofen i Europas historia; Holodomor, ”hungerutrotning”. En massvält som krävde miljontals ukrainares liv mellan 1932 och 1933.
– Under sovjetåren fick man inte prata om svälten, och framförallt inte den sovjetiska regimens agerande. Till och med ordet Holodomor var förbjudet. Då var det bara ukrainare i diasporan som kunde uppmärksamma de människor som svalt ihjäl. När landet senare blev självständigt gick detta att prata om, och minnet av Holodomor är sedan dess en viktig del av kulturen.
Och kanske hänger en del av det starka motstånd som ryssarna nu möter samman med detta. Ukrainarna minns hungerterrorn, som även då på 30-talet hängde samman med en dröm om självständighet. En kort tid under inbördeskriget 1917–1921 hade Ukraina nämligen förklarat sig självständigt, och makten i Moskva befarade att det skulle ske igen. Att svälta ut folket var Kremls sätt att krossa motståndsviljan.