Samhällsrelevant forskning om Östeuropa och Östersjön

Museiföremål blir måltavlor i kriget mot Ukrainas kultur

Att medvetet plundra och förstöra museum kan vara lika mycket del av en krigsstrategi som att rikta in sig på infrastruktur och militära mål. För ofta handlar det inte bara att förstöra ett samhälle, utan också att tillintetgöra landets kultur. En strategi som även Ryssland använder i kriget i Ukraina.

– Plundring och att stjäla kulturella föremål visar hur viktig kulturen är. De ser hur värdefull kulturen är och därmed ses den som en fiende, säger Maria Silina, konsthistoriker och gästforskare vid Södertörns högskola.

Genom historien har olika föremål, artefakter och konst varit måltavlor för krigs- och kolonialherrar och arkeologiska utgrävningar tillhör några av de mest exploaterade av alla historiska platser. De har därmed också blivit brickor i krigets politiska spel, och efterspel. Vid en konferens som nyligen arrangerades på Södertörns högskola, av Centre for Baltic and East European Studies, samlades forskare och företrädare för såväl svenska som ukrainska museum.

– Målet var att stärka banden mellan museum i de båda länderna. Men det är handlar inte bara på om det pågående kriget. Relationen mellan Ryssland och Ukraina har alltid varit problematisk, mycket på grund av Ryssland är och har varit ett stort imperium. Ukraina har en rik historia med många värdefulla lämningar från till exempel Bysantiska riket, men Ryssland hade mycket större resurser och tog med föremål till museum i St Petersburg, säger Maria Silina.

En vardag i krigstid

Till konferensen var bland annat representanter vid olika ukrainska museum inbjudna, de delade sina erfarenheter av den tid som gått sedan den ryska invasionen och hur de arbetar idag.

– En talare berättade dels om vikten av sig egen identitet som Krimtartar, dels om hur Ryssland efter ockupationen av Krimhalvön 2014 har börjat renovera museum. Men samtidigt skriver de om historien genom att ersätta målningar, föremål och byggnader för att passa deras narrativ, säger hen.

Sedan februari 2022 är ingenting som vanligt i Ukraina, så inte heller vardagen för landets museum. De har fått andra uppgifter och lagt om arbetet. Men de har inte stängt.

– Det är mycket aktivitet på gång, de bevarar och digitaliserar. Men de gör också utställningar, för människor behöver kultur, en plats för att vila och mötas. För att stärka samhällets gemenskap, säger Maria Silina.

Långsiktigt arbete

Redan idag finns väletablerade band mellan svenska och ukrainska museum och bland annat har utställningar med ukrainsk museipersonal arrangerats. Nordiska museet har också öppnat ett aktivitetscentrum för ukrainska familjer.

Ett ämne som diskuterades var säkerhet. Hur ska man skydda föremål och vad ska skyddas.

– Det är inget som sker över en natt och det måste ses om en del av helheten precis som man skyddar övriga delar av samhället. Föremål måste registreras och dokumenteras. Ja inte bara föremålen, utan även vittnesmål om vad som händer och utställningar. Detta för att säkerställa att de kan spåras och om de försvinner helt finns kunskapen om dem kvar, säger hen.

Runt om i landet sitter små lokala museum på föremål och skatter av vikt för vår gemensamma historia. Men de har inte resurser att själva hantera skyddet, för det krävs en infrastruktur. Samtidigt landade diskussionerna under konferensen också i att politiker och tjänstemän ansvariga för kulturfrågor måste utbildas, de har idag inte alltid rätt kunskap för att avgöra vilka föremål som är av historisk och kulturell vikt. Där behövs kompetensen hon arkeologer, historiker och museiföreträdare.

– Vi måste samarbeta mer, prata med, för detta är en investering. Det gjorde mig glad att se det stora engagemanget bland konferensens besökare. Och vi måste se att det handlar om så mycket mer än det pågående kriget, det tror jag var ett wake up call för de svenska museerna, avslutar Maria Silina.

Dela mig

Andra artiklar på samma ämne