Under våren har antydningar och utspel om fredsförhandlingar och vapenvila frekvent förekommit i medierapporteringen. Senast i maj bjöd Turkiet in till samtal om möjliga vägar till fred i Ukraina. Ukrainas president Zelensky var där. Men från Moskva deltog vare sig den politiska eller militära toppledningen, utan en delegation utan mandat att fatta avgörande beslut. Enligt militärhistorikern Piotr Wawrzeniuk är det typiskt för hur Ryssland denna typ av förhandlingar.
– Det är ett rätt typiskt drag för hur Ryssland använder förhandlingar. Det är inte seriösa förhandlingar vi ser utan snarare ett sätt att simulera ett fredsinitiativ. Det handlar om att skapa intrycket hos USA och västvärlden av att man är förhandlingsvillig, samtidigt som man i praktiken fortsätter kriget och håller fast vid sina ursprungliga mål, säger Piotr Wawrzeniuk, projektforskare vid Södertörns högskola.
Mycket lite utrymme för kompromisser
Ryska företrädare fortsätter att upprepa samma budskap, både i officiella uttalanden och under möten med exempelvis Kina – att målen med kriget ligger fast. Vilka bland annat är krav på ett ukrainskt regeringsskifte och ökad politisk kontroll från Moskva. Och det tycks lämnas mycket lite utrymme åt kompromisser.
– Så länge det finns en föreställning hos den ryska statsledningen att man kan lösa det här med andra medel – alltså fortsatt krigföring – så kommer det att fortsätta, säger han och fortsätter:
– En vapenvila har från ukrainsk sida tidigare ställts som villkor för samtal, men det kravet är inte längre aktuellt. Ukrainas mål är i nuläget att visa internationell samarbetsvilja för en fredsprocess, särskilt inför USA.
Dyrt att stoppa kriget – på flera sätt
Markus Göransson, forskare i krigsvetenskap, säger att samtalen bör ses i relation till det militära läget på marken. Och den ryska bedömningen tycks vara att tiden arbetar till deras fördel.
– Sedan den ukrainska motoffensiven sommaren 2023 inte lyckades, har Ryssland trott att det har övertaget. Man räknar med att Ukraina inte kommer kunna upprätthålla sitt försvar och att väst kommer trappa ner sitt stöd, säger han.
Men det finns även inrikespolitiska skäl till att Ryssland inte vill avsluta kriget. Drygt en halv miljon soldater tros tjänstgöra i Ukraina. Att demobilisera dem och samtidigt ställa om till civila sysselsättningar skulle belasta ett redan pressat samhälle.
– Det skulle bli en väldigt stor börda i ett samhälle som redan lider ekonomiskt. Att återintegrera så många veteraner är inte något den ryska statsledningen verkar ha någon realistisk plan för.
Kraftigt övertag hos försvarssidan
Samtidigt påpekar Markus Göransson att det är kostsamt för Ryssland att anfalla väl befästa ukrainska positioner. Trots det fortsätter attackerna, något han menar bygger på en tro på att kvantitet och uthållighet till slut ska ge resultat. Hittills har det ukrainska försvaret visat sig svårforcerat.
– Det är mycket dyrare att anfalla än att försvara sig, särskilt nu med ny teknik som drönare. Försvarssidan har haft ett kraftigt övertag under hela kriget och Ukraina har visat sig väldigt uthålligt. Samtidigt växer krigströtthet bland människor i Ukraina. Många män håller sig undan i det offentliga rummet för att inte bli inkallade, och i samtal med volontärer och soldater förekommer kritik mot civilbefolkningens brist på ansvarstagande, säger han.
Både Piotr Wawrzeniuk och Markus Göransson pekar på att en verklig fredsförhandling skulle kräva ökad press från väst. I dagsläget är Rysslands kalkyl att det fortfarande går att vinna med militära medel.
Om forskarna:
Piotr Wawrzeniuk är historiker och undervisar i militärhistoria på Försvarshögskolan. Markus Göransson är lektor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan och forskar om rysk markkrigföring. De är projektforskare vid Södertörns högskola med projektet From Soviet legacy to existential war: evolution of Ukrainian military culture 1991-2023, finaniserat av Östersjöstiftelsen. Läs mer om deras forskning i artikeln: Kan militärkulturen förklara ukrainska försvarets motståndskraft?